Havet är en fantastisk inspirationskälla, för där finns en fullständig frihet, en konstant rörelse och en ändlöshet, alla tre byggstenar i mänsklighetens ständiga strävan och en förutsättning för att kunna sitt skrivande vid liv. Drömmen om ändlöshet finns djupt rotad i människan då det ända vi vet, det enda som fungerar som ett konstant, orörligt värde i livets ekvation är just vetskapen om att allting tar slut. Havet både skrämmer och lockar mig, det är en värld som inte är min som jag inte kan vistas i obehindrat, jag har ingen kontroll och jag är inte dess herre. Havet kan enkelt överskölja mig och tvinga ned mig i djupet. Havet är nyckfullt och obarmhärtigt. Men trots det drömmer jag ofta om att ohindrat vandra ut i havets vågor, i denna kravlösa, fria värld av endast vatten och frisk luft, ut i evigheten. 

havsdikt

luften är tung av salt och tång,

havet, en kokande kittel

det skummar upp, som nybryggt öl

mellan mina tår

det brusar upp, virvlar runt

om mina höfter

så fäller jag ut mina armar,

likt en barberarkniv

och friserar lätt

vågornas

löddriga vita hakor